Ett vanligt fall

Jag gick till jobbet för första gången. Jag hade precis färdigutbildat mig till polis. När jag kom in på stationen var jag fortfarande lite osäker på hur det egentligen var att arbeta som polis. Vad skulle jag göra innan mitt första fall kom? Ove Fredriksson, som var kommissarie, kom fram till mig och sa:
- En byggfirma har rapporterat om ett lik i ett gammalt vapenförråd. Åk dit och kolla upp det hela!
Jag var glad åt att redan ha fått ett fall, och jag tänkte inte alls på att det antagligen inte skulle bli så trevligt med liket.
När jag väl kom fram möttes jag av en skärrad byggarbetare. Han berättar att dom ska sätta igång att bygga radhus där dom stod. En bit därifrån finns det en gammal betongbunker. Byggarbetaren berättade att det hade suttit ett hänglås där. För att kunna bygga måste dom spränga inifrån, så han hade ringt till kommunen för att få nyckeln, men dom visste ingenting om något lås. Han hade ringt till försvaret, men dom hade heller inte heller satt något lås på bunkern. Då hade hans chef sagt att han skulle såga upp låset. När han hade gjort det och gått in hade han sett ett lik.
Jag gick in och kunde konstatera att liket hade legat länge där. Jag tittade runt i bunkern men kunde inte hitta något ovanligt. Jag såg till att liket blev hämtat till obduktion. I väntan på obduktionsrapporten började jag gå igenom gamla rapporter om försvunna personer.Två dagar senare när jag kom till jobbet hade obduktionsrapporten kommit. Den visade att personen hade dött för cirka fyra år sedan. Det var en man och när han hade dött hade han varit cirka sjuttiofem år. Men dom kunde inte säga vad mannen hade dött av. Det enda ovanliga med liket var en knäskada som antagligen hade gjort att mannen inte hade kunnat gå särskilt långa sträckor.

Fredriksson som hade varit med om många liknande fall sa:
- Det är nog inte så viktigt så ta det när du har tid över. Det är nog bara någon a-lagare. Och vem skulle inte ha strykt med om man hade en sådan bostad.
- Men han kan ju inte ha bott där. Det var ju låst från utsidan, sa jag.
- Ja ja, du får väl se om du hittar något, sa Fredriksson.
- Ja jag tror jag ska ta och höra med grannarna runt omkring, sa jag.

När jag kom hem var jag dyngsur eftersom det hade börjat regna. Jag hade knackat på i ett tjugotal hus runt bygget men hade inte fått reda på något. Jag kände mig trött och besviken och tänkte nästan ge upp, men inte ska man ge sig så lätt. Jag började ta av mig dom blöta kläderna och sen tog jag en varm dusch. När jag till slut fått upp värmen tog jag på mig torra kläder och kokade te. Jag satte mig och funderade på fallet samtidigt som jag drack teet. Varför hade en a-lagare blivit inlåst i bunkern? Hade Försvaret låst bunkern medan han hade sovit? Men var det en a-lagare? Tänderna var det inget fel på och ingenting annat tydde på att han var a-lagare. Skulle en vanlig person gå in i bunkern? Nej, eller, kanske för att söka skydd för regnet. Kunde någon ha låst om honom utan att märka att han var där inne? Nej, han skulle ha ropat på hjälp och den som låste skulle ha öppnat. Då måste det alltså vara en mördare med i spelet. Varför skulle en någon mörda mannen och sedan släpat honom till bunkern och lagt honom där? Nej, mannen måste ha varit i närheten så att bunkern varit den närmaste platsen att lägga liket vid. Mannen som hade en knäledsskada kunde inte ha gått mycket mer än en, en och en halv kilometer enligt läkarna. Då måste han alltså ha bott inom en och en halv kilometers radie från bunkern. Då blir nästa dags jobb att fortsätta knacka dörr runt bunkern.

Nästa dag var solig så jag tog inte med mig någon paraply. Idag skulle jag inte bli blöt. På stationen frågade Fredriksson vad jag skulle göra.
- Eftersom mannen hade en knäskada som gjorde att han inte kunde gå mycket mer än en kilometer så tänker jag kolla upp alla hus inom en och en halv kilometers radie
- Ja, det låter som en bra idé.

Det var en varm och solig höstdag och en koltrast åt av rönnbären i ett rönnbärsträd bakom grinden till det första huset. Skönt att man slipper bli blöt idag tänkte jag samtidigt som jag knackade på.

När jag knackade på i det sjunde huset öppnade en gammal kvinna.
- Äntligen kommer en polis. Jag har ringt så många gånger utan att någon har kommit. Kom här, sa hon och drog med honom genom hallen och köket ut i trädgården.
- Titta, där, där, där, där och där har katterna bajsat. Det är deras katter, det är deras, sa hon och pekade mot grannhuset. Ska verkligen katterna få gå och bajsa i min rabatt? Gå nu över och få dom avlivade, sa hon.

Phu, äntligen blev man av med henne, tänkte jag när jag gick upp för trappan till nästa hus och knackade på.

När jag hade tagit ett par hus till tänkte jag att jag bara skulle ta ett till, sen skulle jag äta lunch. Jag gick fram och knackade på. En gammal tant med rullator öppnade dörren. Jag visade min polisbricka och tänkte fråga henne om hon visste något om någon man som försvann för fyra år sedan, men hon han före.
- Nämen, så trevligt, kom in. Slå er ner, sa hon och pekade mot en soffgrupp.
- Kan jag bjuda er på något, kaffe, te?
- Ja, en kopp te skulle vara gott.
Hon gick ut till köket och började värma vatten.
- Vet du något om en man som försvann för fyra år sedan?
- Få se, det var väl då herr Berglund blev sjuk. Nej, inte vad jag kan komma ihåg, men minnet är inte längre vad det brukade vara.
Hon kom ut med två koppar te och hade dessutom ett kakfat på rullatorn.
- Ja, nu är det bara Berglunds kvar av dom som bodde här från början. Alla dom andra är nyinflyttade. Och herr Berglund som varit militär i hela sitt liv. Han brukade ta en promenad bort till det gamla fortet, där dom bygger radhus nu, varje dag, och för ett par år sedan blev han så sjuk att han mest ligger i sängen, säger fru Berglund. Det måste vara svårt att bryta en sådan rutin.

Jag satt tyst och lyssnade på tantens långtråkiga berättelser och drack mitt te och åt kakor. Tiden gick och det blev fler och fler påtårar och färre och färre saker att lägga på minnet. När jag till slut lyckades komma därifrån var jag ganska mätt och jag bestämde mig för att hoppa över lunchen. Och då var det bara att fortsätta.

Efter ett tag kom jag fram till ett hus där det stod ”Berglund” på brevlådan. Äntligen kanske jag får reda på något, tänkte jag. Berglund har ju bott här hela livet, så han borde känna till någon sjuttiofemåring som försvann för fyra år sedan. Jag gick fram till dörren och knackade på. En gammal kvinna öppnade. När jag visade polisbrickan ryggade hon tillbaka lite och gjorde ingen gest att släppa in mej.
- Är herr Berglund inne?
- Ja, det är han.
- Tror ni att jag skulle kunna få tala med honom?
- Nej tyvärr, han har precis somnat, han kunde inte sova i natt.
- Jaha, vet ni någon runt sjuttiofem som försvann för sådär en fyra år sedan här i trakten?
Hon såg plötsligt betydligt blekare ut.
- Nej.
- Då så, sa jag och gick ut igen.

Jag tog upp kartan och tittade på den. Nu hade jag nog tagit alla hus inom en och en halv kilometers radie. Jag tittade också på vilken väg som var snabbast till bilen. Det var att gena genom skogen för att komma upp på motorvägen och sen gå en bit till en parkering där bilen stod. Jag började gå genom skogen och efter ett tag kom jag fram till motorvägen men det var ett stort dike ivägen. Jag tog sats och skulle precis hoppa när jag snubblade på en grästuva. Med ett plask föll jag i vattnet. Sakta kravlade jag mig upp ur diket. Vattnet rann från mina kläder och jag började långsamt gå till bilen.

När jag kom hem var jag fortfarande dyngsur av diket. Jag kände mig trött och besviken och tänkte nästan ge upp, men inte ska man ge sig så lätt. Jag började ta av mig dom blöta kläderna och sen tog jag en varm dusch. När jag tillslut fått upp värmen tog jag på mig torra kläder och kokade te. Jag satte mig och funderade på fallet samtidigt som jag drack teet. Ingen verkade speciellt misstänkt förutom möjligtvis fru Berglund men hon skulle antagligen haft ganska svårt att mörda den här personen. Om någon mördat den här personen varför skulle då inte någon släkting eller någon annan närstående rapportera personen försvunnen. Nej, det måste vara någon som försöker dölja att personen har försvunnit. Det kan vara någon av dom som inte var hemma, någon som flyttat, någon som dött eller någon som fortfarande bor kvar och som jag har pratat med. Egentligen måste alla utom dom nyinflyttade klassas som misstänkta. Jag uppskattade dom tänkbara mördarna till runt trehundra personer. Det skulle ta ett bra tag att förhöra alla och ännu längre tid att leta upp dom som flyttat därifrån dom senaste fyra åren. Nästa dags arbete måste bli att leta i brottsregistret ifall det bodde någon känd brottsling runt bunkern för fyra år sedan och efter det förhöra dom som inte hade öppnat och herr Berglund.

När jag kom till stationen nästa dag frågade Fredriksson vad jag skulle göra idag.
- Först hade jag tänkt att gå igenom om det fanns några som bodde där för fyra år sedan som är med i brottsregistret.
- Ja, det låter vettigt.
- Sen ska jag nog försöka höra om dom som inte öppnade igår vet något och försöka få ut lite mer hos Berglunds, för hon verkade lite konstig.
- Ja, men dom är lite folkskygga. Jag kommer ihåg en annan utredning vi hade för något år sedan och då var dom likadana.

Konstigt, den enda som var med i brottsregistret var en som hade skattefifflat. Då måste det vara en, eller kanske flera, förstagångs-förbrytare.

Efter lunchen tog jag min bil och åkte ut till bunkern. Jag började knacka på hos dom som inte hade öppnat dagen innan. Dom flesta öppnade inte idag heller och dom få som öppnade visste inget. Tillslut kom jag fram till Berglunds villa. Jag gick fram och knackade på. Det var fru Berglund som öppnade. Hon ryggade tillbaka lite men inte lika mycket som dagen innan. Jag tänkte på vad Fredriksson sa om att dom var folkskygga och förstod att det antagligen var därför hon ryggade tillbaka.
- Är herr Berglund inne?
- Ja, men jag har precis varit och köpt sömnmedel så att han kan sova.
- Så han sover alltså?
- Ja.
- Och du kan fortfarande inte komma på någon som försvann för fyra år sedan?
- Nej, det kan jag inte.
- Okey, ring mig om ni skulle komma på något, sa jag och gav henne mitt visitkort.

Jag började känna mig lite förkyld så jag beslöt att besöka vårdcentralen. Jag kom ihåg att jag hade kört förbi den när jag körde hit.

Efter att köpt den medicin som distriktsköterskan rekommenderade frågade jag om hon visste vad det var för fel på herr Berglund.
- Det har jag ingen aning om. Det var flera år sedan han var här.
- Men fru Berglund sa att hon hade köpt sömntabletter igår.
- Ja, inte här i alla fall.
- Finns det någon annan vårdcentral eller apotek i närheten?
- Nej, inte vad jag kan tänka på.

När jag kom ut vårdcentralen såg jag en stor vattensamling vid en översvämmad kloakbrunn. Jag beslöt snabbt att gå över gatan en bit bort och gick ner till trottoaren och började gå åt det hållet jag hade min bil. Jag hörde ett konstigt ljud som blev högre och högre. Jag vände mig om och fick se en buss plöja genom vattensamlingen. Jag hann inte undan utan fick i stort sett allt vatten över mig.

När jag kom hem var jag fortfarande dyngsur av vattensamlingen. Jag kände mig trött och besviken och tänkte nästan ge upp men inte ska man ge sig så lätt. Jag började ta av mig dom blöta kläderna och sen tog jag en varm dusch. När jag till slut fått upp värmen tog jag på mig torra kläder och kokade te. Jag satte mig och funderade på fallet samtidigt som jag drack teet. Ingen verkade speciellt misstänkt förutom möjligtvis fru Berglund. Men det var det verkligen något misstänkt hos fru Berglund. Hon var ju bara folkskygg och en smula excentrisk. Men ändå var det något skumt med henne. För var annars än i apoteket skulle hon ha köpt sömntabletterna? Varför skulle fru Berglund ljuga om att hon köpte sömtabletter? Kan hon villja hindra mig från att träffa herr Berglund? Varför skulle hon villja det? Kan det vara så att herr Berglund är mördaren? Men vem är i så fall liket, och hur mördade herr Berglund honom? Obduktionen visade att det inte fanns några rester av något gift eller liknande. Inte heller några krosskador eller något annat som tydde på fysiskt våld. Det var någonting som inte stämde. Hur jag än vände på det fick jag inte rätsida på det. Det var en pusselbit som fattades, men vilken?

Nästa dag på stationen sa Fredriksson att det behövdes en polis för att åka ut till skolorna och informera om hur man går över gatan och liknande.
- Men jag håller ju på med en mordutredning.
- Men har ”Sherlock” fått någon ledtråd än?, frågade Fredriksson med ett leende. När ska du inse att du inte kommer att hitta en skyldig eller få reda på vem liket är.
- Men en mordutredning är väl ändå viktigare än att informera i skolor.
- Men Herregud, sjuttiofemåringar dör. Det är inget märkvärdigt med det. Finns det någonting som tyder på att det var ett mord?
- Nej, Men jag har ändå en känsla av att det ligger något dolt här.
- Okey, då får jag väl lita på ”Sherlocks” känsla, men du får bara idag på dig.

Jag började med att åka ut till området runt bunkern. Jag tänkte försöka få ut lite mer från fru Berglund. När jag knackade på öppnade hon.
- Igår sa fru Berglund att ni hade varit och köpt sömntabletter, men när jag frågade på vårdcentralen så hade ni inte varit där.
- Nej, vårdcentralen, nej, jag var inte på vårdcentralen, vi använder oss bara av homopatiska medel. Vårdcentralen har aldrig gjort oss friskare.
- Sover Herr Berglund nu också?
- Ja, tyvärr.

Jag började gå upp mot bunkern samtidigt som jag funderade över herr och fru Berglund. Någonting var fel med dom. Men vad?
När jag kom fram till bunkern började jag leta efter några ledtrådar. Bunkern var inte så stor men ändå tillräckligt stor för att vara svår att leta igenom efter små föremål. Ganska snabbt hittade jag en använd tablettkarta med alvedon, som glänste i ljuset från ficklampan. Ungefär en timme senare hittade jag ett örhänge. Med tanke på att liket hade en knäledsskada var inte alvedon så svårförklarad. Däremot var örhänget helt klart en ledtråd. Med tanke på att när bunkern användes så fanns det bara män i armén. Alltså måste örhänget komma från någon som inte borde ha varit där. Om örhänget var mördarens så måste det vara en kvinnlig mördare. Men hur hade hon i så fall mördat honom? Ingenting tydde på ett mord men ingenting tydde heller på att det var ett vanligt dödsfall av ålderdomsvaghet eller hjärnblödning, eller något liknande. Nej, jag fick ingen rätsida i det hela.

På vägen tillbaka till bilen fick jag se den gamla pratglada tanten med rullator som jag pratade med dagen innan. Hon försökte ta sig upp för trappan med det gick inte så bra med rullatorn. Jag skyndade mig fram för att hjälpa henne.
- Tack för hjälpen, kom in så får jag bjuda på något.
- Nej, jag har bråttom, eller, ja, varför inte?
- Slå er ner, sa hon och pekade mot soffgruppen. Vad vill ni ha, kaffe, te?
- En kopp te tack.

- Vet ni vad det är för fel på herr Berglund, frågade jag efter ett tag.
- Ja, han har sitt dåliga hjärta, det är inte lätt när man blir gammal, jag vet väl själv hur det är. Och han liksom jag har ju sitt dåliga knä som inte blir bättre.
- Så han har ett dåligt knä.
- Ja, berättade han inte det när ni pratade med honom?
- Nej han har sovit varje gång jag har varit där.
- Det var underligt, han som var militär och är van vid bestämda tider.
- Och när var det ungefär som han blev sjuk.
- Ja, sådär en fyra år sedan.
Sakta gick det upp för mig vem liket egentligen var.
- Jag måste rusa, sa jag och började gå mot dörren.
- Men, men.
- Tack, ni har hjälpt mig lösa ett myserium.

På väg mot fru Berglunds hus började jag inse att det inte räckte med att jag visste vem liket var. Fru Berglund hade inte släppt in mig tidigare och, jag måste komma in för att bevisa att herr Berglund inte finns där inne. Om hon vägrar så måste jag ha en husrannsakan. Men en sådan skulle jag aldrig få på så lite bevis. Alltså måste jag få henne att erkänna ändå. Jag insåg efter en stund att jag behövde klura ett tag på det här. Alltså bestämde jag mig för att gå tillbaka till bilen. Jag genade över tomter för att komma fram snabbare. Utan förvarning fick jag plötsligt en hink vatten över mig.
- Vad fan, skrek jag frustande, vem var det?
Lite försiktigt tittar det upp ett skrämt kvinnoansikte över balkongräcket.
- Oj, förlåt. Är det konstapeln. Jag trodde det var katterna. Dom springer och bajsar hela tiden i mina rabbatter.
När jag kom hem var jag fortfarande dyngsur av hinken med vatten. Jag kände mig trött och besviken och tänkte nästan ge upp men inte ska man ge sig så lätt. Jag började ta av mig dom blöta kläderna och sen tog jag en varm dusch. När jag tillslut fått upp värmen tog jag på mig torra kläder och kokade te. Jan satte mig och funderade på fallet samtidigt som jag drack teet och åt mina tabletter mot förkylningen. Allting tydde på att liket var herr Berglund men varför skulle då fru Berglund dölja det hela? Hon måste ha mördat honom eller vara medbrottsling. Men hur mördade hon honom? Kunde han ha dött en vanlig död men att fru Berglund dolde det hela? Nej varför skulle hon det? Och den viktigaste frågan utav alla: hur skulle jag få henne att erkänna utan att kunna bevisa att herr Berglund inte fanns i sitt rum och sov? Den frågan gnagde honom mest av allt och någon lösning kom jag inte på.

Nästa dag på stationen sa Fredriksson:
- Då får du ta och åka ut till skolan och informera idag.
- Men jag har ju kommit så nära. Jag tror att det är herr Berglund som är liket.
- Herr Berglund? Vem skulle ha dödat honom då? Hans lilla fru kanske, sa han ironiskt.
- Men du kan ju inte bara lägga ner fallet när jag kommit så långt.
- Okey, du får till lunch på dig att fånga din brottsling. Men har du ingen skyldig efter lunch så får du inga fler mordgåtor utan får gå på vanlig patrullering i fortsättningen.
- Men vad ska jag göra? Jag kan inte bevisa det utan en husrannsakan och det finns det för lite bevis för.
- Ja, det är ditt problem ”Sherlock”.
Då kom jag på det, hur jag skulle göra. Jag tog bilen och körde till fru Berglund.

Jag gick upp för trappan och knackade på. Som vanligt öppnade fru Berglund.
- Jag gick förbi och såg ett örhänge ligga på er grusgång. Är det ert? frågade han och höll upp örhänget.
- Ja, det som jag har letat efter så länge. Att jag inte har sett det tidigare.
- Ja, det kanske beror på att det låg i bunkern. Hur kan ni förklara det?
- Va, bunkern, ja, bunkern, nej.
- Det var alltså herr Berglund som dom hittade i bunkern. Jag tror att ni har en hel del att berätta.
- Ja, jag måste väl det då. Ni får väl komma in då.
Hon ledde in honom i vardagsrummet och jag satte mig i en av fåtöljerna.
- Berätta nu hur det hela gick till.
- Jo, han var ute på sin vanliga promenad bort till det gamla fortet där dom bygger nu. Han började bli sen så jag gick ut för att leta efter honom. Till slut hittade jag honom i bunkern. När jag hittade honom så levde han fortfarande. Han sa att hjärtat hade börjat kännas så konstigt så han hade gått in och satt sig. Jag hittade pulsen och kände att den var svag. Jag ville gå och hämta hjälp men han ville inte dö ensam så jag stannade. Efteråt insåg jag att jag inte skulle få hans pension, och själv hade jag bara vanlig folkpension eftersom jag varit hemmafru i hela mitt liv. Jag skulle bli tvungen att sälja huset, som vi hade bott i hela vårt vuxna liv. Det var ju här jag hade alla minnen av honom.
- Men, hänglåset på bunkern?
- Det var jag som köpte det och låste bunkern för att man inte skulle hitta honom.
- Men, hur fick ni ut pensionen?
- Jag övade mig på hans namnteckning tills den blev så bra att jag vågade ta ut hans pensionen med den. Men jag menade inget illa. Jag ville bara bo kvar här tills jag dog, sa hon snyftande.
- Jag måste anmäla det här, det förstår ni säkert.
- Nej snälla, får jag ingen pension så kan jag inte ha kvar huset längre. Och minnena här i huset är det ända jag har kvar. Jag har nog inte så många år kvar att leva. Snälla ni.
Jag insåg plötsligt vilket fruktansvärt svårt val jag hade att göra. Det hängde mellan att lyda plikten, slippa patrullera resten av livet men framför allt bevisa för Fredriksson att jag duger till något eller att göra dom sista åren för en människa anständiga.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (1 röst)
Ett vanligt fall, 3.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.