En vän i nöden

Han var en gammal veteran när det gällde bombräder nu. Medan sirenernas tjut steg mot himlen gled han mjukt ut ur sina drömmar. Inte rädd. Bara med magmusklerna hårt spända redo för handling, medan händerna hittade kläderna som låg framlagda i mörkret. Drog en tröja, sedan en till, över pyjamasen. Stack de båda strumpförsedda fötterna genom byxbenen och ner i skorna. Böjde sig sedan fram för att knyta skosnörena ordentligt. Han hade snubblat på ett löst skosnöre en gång när han rusade till skyddsrummet. Han mindes den kraftiga smällen när marken träffade hakan – och den plågsamma veckan efteråt när han inte kunde äta därför att han hade bitit sig i tungan.

Han rev åt sig skolregnrocken samtidigt som han slet upp dörren på vid gavel. Allt gjort på känn, han behövde inte tända ljuset. Det var farligt.

Han sprang förbi Dulcies rum, hörde mamma och Dulcie mumla till varandra; Dulcie sömnig och grinig, mamma sträng och otålig. Sedan dundrade han nerför trappan. Den smala ljusstrimman från köksdörren lyste upp kanten på varje trappsteg. Pappa satt i sin hemvärnsuniform och drog på sig sina svarta stövlar med det grå håret rakt upp i ett enda rufs, som en tuppkam. Utan att titta upp sa pappa: ”Jävla Hitler! Fyra jävla nätter i rad!”

Han sprang alltid ner sist. Han såg alltid till så att ingen blev kvarlämnad. Men den här gången, av någon underlig anledning, så var han först ner i det unkna, instängda skyddsrummet i källaren under deras hus. Långt efter detta skulle han tänka på vad det var som fick honom att rusa ner först den gången. Det var en egendomlig känsla, om det nu var att flygplanens muller lät annorlunda den där gången, eller om det var det att bombkrevaderna lät annorlunda. Men det skulle han aldrig få veta. Kanske var det ödet som kastade honom nerför de där ogästvänliga källartrapporna.

Han kröp ihop i ett hörn längst in i källaren och hörde hur flygplanen kom närmare och närmare. Rätt var det var så exploderade en bomb med en öronbedövande knall. Det kändes som om han sprängdes sönder inifrån. Ljudet var det starkaste ljud han någonsin hade hört och han kände hur öronen blockerades av något som kändes som en stor, tjock vägg. Och hans ögon… Plötsligt hade ljuset blivit så skarpt att han inte längre orkade hålla sina, annars så vakna, ögon öppna. Sedan blev allting svart.

Längst inne i dunklet kom plötsligt tre kaniner hoppande framför honom. De var stora som hus och de hade alla tomater mellan framtassarna som var stora som fotbollar. Plötsligt började kaninernas svansar att brinna med gasspisens blå lågor. Ur de blå lågorna dök sedan hans kusin Elsie upp. Hon böjde sig fram och tillbaka ur lågans sken och mässade entonigt ”stackars barn, stackars barn, stackars barn…” Hennes jättelika bröst tycktes kväva honom. I nästa ögonblick stod han med sin pappas spade och grävde en djup grav. När han tittade ner i graven såg han sin mamma, pappa och lillasyster ligga bredvid varandra. De vinkade åt honom och det verkade som att de ville att han också skulle lägga sig där nere, tillsammans med dem. Han skottade snabbt igen graven och satte några fröpinnar och skrev sin familjs namn på dem och stack ner dem i jorden som gravstenar. Han var ensam kvar. Hans familj fanns inte mer.

Återigen blev allting svart. Sakta började han vakna till medvetande. Han kände att det rann någonting nerför hans panna, över ögonen, in i munnen. Det smakade konstigt, som metall. Och det gjorde fruktansvärt ont i huvudet. Både armarna och benen kändes blytunga och det var skrämmande tyst. Han låg helt stilla i mörkret och började röra ett finger och sen ett till och ett till. Han rörde benen och han vickade på tårna. Det luktade konstigt. En blandning av metall, gas och någonting fränt som han aldrig hade känt förut. Sen hörde han ett svagt, svagt ljud. Eller inbillade han sig bara? Nej vänta, där var det igen. Det var något som gnydde, väldigt svagt. Han kröp närmare mot det obekanta ljudet. Han letade försiktigt framför sig med handen och stötte plötsligt på någonting fuktigt och kallt. Han ryggade tillbaka. Han hörde gnället ännu starkare och då slog det honom att det måste vara en hund som han hade framför sig. En hund som hade gjort sig illa. Han visste att man skulle vara väldigt försiktig med skadade djur, men han ingöt mod i sig och kröp fram mot hunden. Han kände över hundens päls och den slickade honom på handen. Han kände sig inte rädd längre. Han följde hundens rygg och kände att bakdelen låg fastkilad under några tegelstenar. Försiktigt lyfte han bort stenarna och kände återigen över hundens päls. Han märkte inte någon allvarligare skada. Han kände hundens lite unkna andedräkt mot sin egen kind. Plötsligt ryckte hunden till. Den ställde sig upp och skakade av sig allt damm. Det var helt mörkt kring dem och pojken började sakta gå längs väggarna och letade efter den trappa som han hade kommit ner från. Han hittade den, tog sig uppför trappan men allting var igenbommat. Det var fullt med bråte, tegelstenar – allting kändes så obekant. Han insåg att han var instängd i källaren tillsammans med hunden. Han tog sig ner igen, längst in i källaren. Hans ögon hade börjat vänja sig vid mörkret så han kunde se hundens konturer. Hunden lade sig tätt intill honom. Pojken tänkte ”hur ska vi lyckas ta oss härifrån”.

Efter de hade suttit där en stund blev hunden orolig och började putta pojken framför sig. Han kände ett vinddrag mot benen och förstod att det kanske skulle finnas en möjlighet att ta sig ur det här hemska fängelset. Pojken kröp ner på alla fyra och kände vinddraget allt starkare, nu mot sitt ansikte. Han trevade med handen framför sig och kände en liten öppning. Den kändes inte större än ett mushål men han blev med ens fylld med hopp. Han började riva bort tegelstenar till höger och vänster om det lilla hålet. Plötsligt rasade en stor del av väggen samman och öppnade upp en tunnel. Längst ner i tunneln kunde han se en glödlampas matta ljus. Han var rädd men hunden gav honom mod att fortsätta in i det okända. De tog sig ner i tunneln. Det luktade fruktansvärt otäckt här nere. Han förstod att han hade kommit ner i kloaktunneln som sammanband husen på den gata han bodde. Han insåg att det var det här hållet som hunden hade kommit från när den hade tagit sig in, obemärkt, i källaren till det hus han bodde i. Nu gick den framför honom och det kändes tryggt att ha en vägvisare i detta underjordiska land där han aldrig hade varit. Det var som om det var en skuggvärld där nere under markytan.

Någonting kravlade förbi hans fötter och han blev jätterädd. Och en gång till! Samma ljud och samma kravlande. Han blev skräckslagen när han insåg att hela tunneln var full av stora, äckliga råttor. Men han insåg snabbt att de var lika skräckslagna som han själv. De ville inte honom något ont. Framför honom lunkade hunden på och längst bort i tunneln såg han en svag siluett av en stege som sträckte sig upp, uppåt… uppåt. Han tog sig fram till stegen och tittade upp i ett mörkt hål. Han klättrade snabbt uppför stegen och slog huvudet i en lucka. Med alla sina krafter försökte han öppna luckan, men den rörde inte på sig det minsta lilla. Han klättrade ner igen, hittade en träpåk som han tog med sig uppför stegen igen. Han kilade in träpåken i en liten springa i luckans ytterkant. Han kämpade och svetten rann utmed hela hans kropp och rätt var det var åkte luckan upp och han kunde andas frisk luft igen.

Han klättrade upp och såg sig omkring. Han hade ingen aning om var han var. Allt var lugnt och stilla. Kusligt lugnt och lite ödsligt stilla. Han skulle just springa iväg när han hörde ett skall nerifrån kloakbrunnen. Hunden, tänkte han. Hur ska jag få upp hunden ur djupet? Han fattade snabbt ett beslut. Han klättrade ner igen, slet av sig sin smutsiga skjorta, rev den i stycken, tvinnade ihop ärmarna och gjorde ett enkelt rep. Hunden gned sig mot hans ben. Han band fast repet under hundens framtassar, i en ögla och började lyfta hunden uppför den branta stegen. Halvvägs upp trodde han inte att han skulle orka få upp hunden, men det var som om en osynlig hand hjälpte honom de sista mödosamma meterna upp i den efterlängtade friheten. Väl uppe var han helt utmattad. Men återigen började hunden puffa på honom med nosen, och pojken förstod att det var osäkert att ligga kvar där. Hans pappa hade talat om att det ryktades att några tyska trupper hade landstigit på deras älskade ö. Så han reste sig upp och de började försiktigt smyga sig fram i det främmande landskapet. Det var ett spöklikt landskap som han och hunden tog sig fram igenom. Allt var slaget i bitar. Sammanfallna hus och ruiner.

De svängde runt ett hörn och plötsligt lyste starka strålkastare rakt emot dem. Någon skrek på ett språk som han inte förstod och de började springa i motsatt riktning. De sprang för livet. Plötsligt kom de till ett vägskäl och hunden frös som till is och vägrade att gå vidare. Strålkastarna kom närmare och närmare. Men det var någonting som fick pojken att fortsätta springa. Han ropade ”kom, kom!” till hunden, men den vägrade röra på sig. Strålkastarna svepte nu så nära att ljuskäglan om en kort stund skulle komma fram till hunden där den stod utsatt. Han visste inte vad det var som förmådde honom att kasta sig in bakom en husvägg och trycka sig darrande mot den kalla väggen. Han hörde några häftiga knallar och ett utdraget, overkligt och skräckinjagande tjut. Han förstod att soldaterna hade mejat ner den vän han just hade lärt känna. Han skakade av ilska och tunga tårar rann nerför hans kinder. Han såg hur strålkastarna försvann. Allt blev tyst kring honom. Försiktigt vågade han sig fram. Framför sig såg han hunden liggandes. Som om den sov. Men han förstod att hunden var död. Ihjälskjuten av deras hemska förföljare. En tunn strimma av blod rann ner i rännstenen från hundens kropp. Han blev alldeles utom sig av sorg och började springa. Först liksom sömngångaraktigt men sen snabbare och snabbare. Det var som om hans fötter inte tillhörde honom längre. Han flög fram över gatan i ett rörelsemönster som liknade en hunds. Han sprang länge… länge, tills han utmattad föll ihop medvetslös.

Han vaknade av att det stod två män som skakade på hans huvud och ropade att han skulle vakna. De ropade länge. Sedan sa en av dem: ”Det var inte särskilt klokt gjort.”
”Det är chocken. Chocken gör folk konstiga. Man vet aldrig hur chocken drabbar folk.”
”Hoppas han inte är allvarligt skadad, den lilla stackaren.”
”En grabb som kan springa så där…?”
Och sedan försvann deras röster och lämnade honom ensam.

Så kom han fram till sitt hus och tog sig långsamt uppför trädgårdsgången. Han hittade sina kaniner; de var döda alla tre, fast det inte syntes ett enda märke på dem. Där växthuset hade stått var det bara ett virrvarr av knäckta tomatplantor som blödde grönt och gav ifrån sig en bedövande lukt av tomater.
Huset var bara en tegelhög. Inte en särskilt stor hög heller, för allt hade rasat ner i den gamla källaren.

Det luktade gas; men gasen brann. Den trängde upp genom alla sprickorna mellan tegelstenarna och brann med små blå lågor. Det såg ut som en brinnande slagghög, och han förstod varför hemvärnsmännen hade gett upp hoppet och gått därifrån.
Han visste att han också måste ge sig iväg därifrån. Innan någon annan hittade honom och började fråga ut honom och göra saker med honom. För han kände sig som en bomb själv, och om någon gjorde något med honom så skulle han explodera i miljoner bitar och ingen skulle någonsin kunna sätta ihop honom igen.
Framför allt måste han se till att han inte blev skickad till kusin Elsie. Kusin Elsie som skulle trycka hans huvud mot sina enorma bröst och snyfta och kalla honom ”stackars barn” och berätta alltihop för alla som kom om och om och om igen. Han hade sett henne göra det när kusin Tommy dog av difteri. Kusin Elsie var hemskare än döden själv.
Nej, han skulle ge sig iväg. Dit där ingen kände honom. Där ingen skulle bry sig om honom. Bara tyst och stilla ge sig iväg.
Nu när han hade bestämt sig kände han att han kunde fortsätta. Det fanns nyttiga saker han kunde göra. Rulla ihop filtarna i skyddsrummet och ta med sig. Attachéväskan. Allt snyggt och prydligt, som mamma och pappa skulle ha velat ha det.
Det kändes som om det tog lång tid för honom att rulla ihop filtarna exakt som han vill ha dem.
I det svaga ljuset före gryningen lyckades han till och med hitta pappas spade och begrava sina tre kaniner. De hade varit hans vänner. Han ville inte att någon skulle hitta dem och ta hem dem till mat. Han hittade till och med några fröpinnar och skrev kaninernas namn på dem och stack ner dem i jorden som gravstenar.

Sedan gick han genom den långa raden av trädgårdar tills han kom ut på Brimble Road, där nästan ingen kände honom.
Han var smutsig och randig i ansiktet av tårar och såg exakt ut som en flykting. Hans ansikte var så uttryckslöst och tomt att ingen, inte ens kusin Elsie, skulle ha känt igen honom.
Han kände sig… han kände sig som en fågel som flög mycket högt, långt bort från världen, och allt längre bort hela tiden. Som måsarna som svävar på sommarens uppvindar och sedan upptäcker att de inte kan komma ner på jorden igen utan måste vänta tills solen gått ner och marken kyls av och de avtagande uppvindarna sätter ner dem igen alldeles utmattade. Bara med den skillnaden att han inte kunde föreställa sig att han någonsin skulle komma tillbaka till jorden igen. Tillbaka dit där allt var som det alltid hade varit och där man gjorde saker utan att tänka på dem.

Han antog att han bara skulle fortsätta att gå tills han dog. Det verkade vara det enda vettiga han kunde göra.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
En vän i nöden, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.