En soldats berättelse

Här ligger jag och kan inte mycket mer göra. Ungefär en meter över mig står en sten. Jag stupade i andra världskriget. Min död var hemsk. Jag var en tysk soldat. Jag trodde på Hitlers makt, men inte på hans teori. Jag var en av de få som inte avskydde judar. Jag var vän med en jude, men sa upp vänskapen med honom för min egen skull. I Versailles 1919 beslutades att Tysklands värnplikt skulle förbjudas. Men jag fick ändå ett meddelande om att jag skulle in i lumpen för att Tyskland skulle ha något försvar. Detta gjordes utan någons kännedom. Jag gjorde min värnplikt i Potsdam utanför Berlin. Det var hårt och man fick sällan vila. Vår överstelöjtnant, Johan Kühler, var en stor och kraftig man som inte var vän med någon.

Den 1 september 1939 skulle jag få permission. En dag som jag har väntat på. Civilklädd gick jag mot stora porten, då hörde jag ett förskräckligt liv. Jag vände mig om och såg alla militärer springa ut ur byggnaderna.
- Vi ska ut i krig, hörde jag någon lycklig person ropa.
Jag sprang tillbaka till huvudbyggnaden och letade upp Johan.
- Jag går med i kriget.
- Du är utskriven i en månad, men i och för sig så behöver vi alla män vi kan få, sa Johan. Byt om! befallde han.
- Ja, Sir! sa jag.
Nästan alla militärbilarna var borta när jag kom ut. Endast två var kvar. Jag hoppade upp på flaket. Där satt sergeant Müller och löjtnant Johan.
- Vart är vi på väg? Frågade jag.
- Vi ska ta tillbaka Polen, svarade Johan.
När vi hade åkt i ca en halvtimme kom vi till en stor militärbas när gränsen till Polen. Jag och två okända personer fick order om att sätta oss i en stridsvagn. Det var mitt allra första krig, men det jag inte visste, var att det skulle bli mitt sista också. Adrenalinet bubblade inom mig. Äntligen skulle jag ut i krig. Det var något som jag hade drömt om länge. Jag visste vilka risker det innebar, men det var det värt, tänkte jag.

Vi åkte först genom skogsområden till vi kom till staden Poznan. Vi plöjde oss fram mellan gator och över stora torg. Ovanför oss flög tyska bombplan som var på väg till Warszawa.
Det blev en stor framgång och efter två veckor hade Polen delats upp i två delar, en sovjetisk och en tysk. Många militärer stannade i Polen men jag och många andra drog oss tillbaka till Tyskland. Vi övernattade på militärbasen.

Nästa morgon fick vi meddelandet att Frankrike och England hade förklarat krig med Tyskland. Vi samlades till ett möte i en stor sal. Det behövdes förstärkning på västfronten och överbefälhavaren, Klaus Schwarzerman, ropade upp de utvalda som skulle till det kriget. När jag hörde mitt namn blev jag först glad, men ändrade sedan inställning. Jag längtade efter min flickvän, och jag hade ju redan uppfyllt min dröm.

Men jag ställde upp och vi åkte tåg ända till Saarbrücken vid gränsen till Frankrike. Jag blev förvånad att allt var så lugnt när vi kom fram. Ingen hade gått till anfall, trots att vi hade åkt tåg i två dygn. Fransmännen hade byggt stora befästningar i kullar för att försvara sig. De hade kanoner och maskingevär som stack ut ur kullarna och stora stridsvagnsgravar för att inte stridsvagnarna skulle kunna ta sig förbi. Den så kallade Maginotlinjen sträckte sig längs hela den tyska gränsen mot Frankrike.

Hitler beordrade oss att bege oss norr ut och gå genom belgiska skogsområdet Ardennerna. Där var det obevakat och det gick lätt att ta sig fram. Jag hoppade i en Panzer IV A, en ny modell av stridsvagn som kunde komma upp i hela 32 km/h, jämfört med de gamla som endast kunde komma upp i högst 10 km/h. Tillsammans med Marsch, en kille från vårt läger, åkte jag iväg mot Frankrike.

När vi kom in i Frankrike började vi få motstånd. Men det stoppade inte oss. Franska bombplan släppte bomber över alla tyskarna. Det skakade kraftigt inne i stridsvagnen. Jag var rädd. Skulle jag komma levande härifrån. Plötsligt stannade stridsvagnen. Vi hade fastnat någonstans. Det var inte lätt att se ut på grund av all rök från bomber. När den lättade insåg vi att vi hade fastnat i en grop. Vi kämpade för att komma loss men när vi träffades av en bomb insåg vi att det var läge att överge stridsvagnen. Vi beväpnade oss med kraftiga gevär. Marsch öppnade luckan, hoppade ur och kröp under stridsvagnen. Jag hoppade snabbt ur och kröp intill Marsch.
- Jag tror inte att du är säkrare här under! Skrek jag till honom och han kröp sakta fram. Jag laddade mitt gevär och fick genast avlossa ett skott. En tjock fransman föll ihop framför mig. Jag sprang iväg in i ett skogsområde. Bombplanen flög över mig och det exploderade endast några meter framför mig. Det var väldigt varmt och jag gick endast i t-shirt. Jag hittade en grupp tyskar som låg i en grupp. De flesta var skadade. En man erbjöd att ge sina skott till mig. Han insåg att han skulle dö.

Planen hade slutat bomba för ett tillfälle och jag tog mig vidare genom den gropiga terrängen. Jag trampade om och om igen på döda personer. Stridsvagnarna hade försvunnit och kvar gick ett femtiotal tyskar. Jag hörde hur folk ropade på hjälp. Jag gick fram till en person för att ge honom några smärtstillande piller. Han var alldeles blodig i ansiktet. Men jag kände igen den stora näsan. Det var Johan. Jag var tvungen att lämna honom där.

Efter några dagar hade vi pressat fransmännen och engelsmännen till staden Bruay. Jag kröp i buskarna och sköt oavbrutet mot dem. En man dök plötsligt upp och avlossade ett skott mot mig. Jag kastade mig åt sidan och hamnade i en taggbuske. Skottet hade träffat min högra arm. Jag rev av min t-shirt och virade den hårt om armen. Jag hade inte tänkt att ge mig. Jag reste mig upp och grinade illa. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag bet ihop och sprang iväg. Det var svårt att springa med en skadad arm men jag tog mig ändå framåt och lade mig i en grop som jag hittade. Jag la upp geväret mot axeln och avlossade några skott. Några män framför föll ihop. Jag satte mig på huk och fick syn på några engelsmän som låg framför mig. Jag lossade min handgranat, drog ur sprinten och kastade den så långt jag kunde med min vänstra arm. En storsmäll hördes och rök steg upp. Jag kröp fram och laddade mitt gevär med deras skott. Jag tog även deras handgranater. Jag sprang fram till en husvägg och var tvungen att kasta mig för en handgranat som kom i full fart förbi huvudet. Jag klarade mig oskadd.
Flygplanen flög över mig och bombade stora byggnader. Efter ett dygn var vi framme i St. Omer. Det var en stad med många gator och hus, men väldigt lite växtlighet. Jag sprang från vägg till vägg. Det var dimmigt. Man kunde endast se de närmsta tio metrarna framför sig. Det var svårt att se vem som var vän eller fiende. Min tidigare rädsla var så gott som borta och jag gick med ett starkt självförtroende. Det hade blivit en stor framgång för tyskarna och det var bara en tidsfråga innan Frankrike skulle kapitulera. Jag började få slut på skott och sprang fram till en död person inne i en liten bakgata. Jag tog ur skotten ur hans gevär och skulle precis sätta i dem i mitt, när jag hörde något falla i marken bakom mig. Jag vände mig kvickt om. Det som sist av allt fick hända hände. En handgranat hade kastats mot mig. Jag levde endast någon sekund efter smällen innan allt svartnade. Den lilla hundradels sekunden, då granaten utlöstes ser jag fortfarande framför mig, där jag ligger, i min grav.

Jag hittades någon dag efter min död, av en tysk inspektör som hade i uppdrag att samla ihop alla döda tyska kroppar. De förde mig till Darmstadt i Tyskland där man begravde alla tyskar som hade stupat i kriget. Jag begravdes den 23 juni 1940, dagen efter att vapenstilleståndet i Frankrike hade i undertecknats.

VN:F [1.9.11_1134]
3.2/5 (23 röster)
En soldats berättelse, 3.2 out of 5 based on 23 ratings

5 kommentarer

  1. Jessica Skriver:

    Väldigt bra,men sorglig…Den påminner mig om en bok som jag en gång skrev,den ska snart få en tvåa och sedan ska jag skriva en annan bok på basen av den,men hursomhelst,denhär är verkligen bra!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.7/5 (3 röster cast)
  2. gears Skriver:

    kim bra skrivet

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (3 röster cast)
  3. gears Skriver:

    ja jag känner honom
    han är mvg barn

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.8/5 (4 röster cast)
  4. BokLoppan Skriver:

    Guuud vad bra du skrev! :D Älskar berättelser om andra världskriget :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (2 röster cast)
  5. Gunnar Skriver:

    En väldigt bra berättelse,
    jag har själv varit med i andra världskriget, jag är nu 90 och tycker det är väldigt spännande att läsa såna här noveller, tack så mycket.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.