En helg till sjöss

- Men kom då Johan, ropade mamma.
- Jaja jag kommer, svarade jag.
- Vi kommer att missa färjan om du inte skyndar dig nu, skrek pappa från den fullpackade bilen.
- Ja, jag måste bara stänga av datorn, förklarade jag lätt vresigt.
När vi tio minuter senare satt i bilen på väg mot färjan, som skulle ta oss med ut till vår ö ute i skärgården, och min båt, så satt jag för mig själv i baksätet och funderade på hur mycket jobb det skulle vara att få båten färdig för sjösättning, och sen att masta på den.
Två timmar senare var vi framme, så jag sprang ner till stranden för att titta hur mycket jobb som skulle behövas för att få båten seglings färdig, och insåg att jag skulle kunna sjösätta den redan samma eftermiddag, och ge mig ut till sjöss redan samma nästa morgon.När jag dagen efter kom ner till bryggan och började masta på, så insåg jag – till min stora besvikelse att när farsan hade mastat av i höstas, så hade han ändrat väldigt mycket i riggen, och jag insåg att det skulle ta en timme att trimma in riggen, så att båten skulle kunna användas för lite längre turer. Så jag begav mig upp till huset för att hämta en skruvmejsel, en skiftnyckel och en avbitartång.
Efter en timmes trimmande kände jag i båten att den nu var färdig för användning, så jag åkte hem och åt lunch och berättade för mina föräldrar att jag skulle ge mig ut på sjön senare under dagen och att jag inte skulle komma tillbaks förrän i morgon.
- Men vad hade du tänkt dig att du ska äta då? undrade mamma.
- Jag kör väl med det gamla vanliga, sa jag.
- Ja, visst gör det du, men du kan väl inte leva på korv och bröd hela sommaren, tillade mamma.
- Nejdå, men det är ju vad som finns nu, och jag kan ju inte ta med mig nåt som vi inte har…
- Näe, det är ju klart, sade mamma.
- Då får väl vi åka in och handla nåt annat imorgon medan du är borta, sade pappa.
- Men vart tar du vägen då, undrade mamma.
- Jag seglar nog ut till biskopsö, med tanke på att det ska bli 2-4 m/s ostligt imorgon, så kan jag ju bara hissa upp spinnakern och få en väldigt trevlig spinnakergång hem sen, sade jag.

När jag senare samma dag och kastade loss kände jag att det skulle bli en fin segling ut till biskopsö, med tanke på den fina, Nordostliga vinden så skulle jag klara mig på ett kryssben hela vägen ut till biskopsö.

När jag efter några timmar hade kommit fram, och satt upp tältet så gick jag den vanliga rundan, från båten in till viken, och därifrån upp på den lite större stigen till andra sidan av ön där den ö-ansvarige bodde. Och därifrån gick jag vidare mot ängen där alla fina rådjur brukar vara, vilket dom var den här gången också, fast denna gång hade det tillkommit en ny invånare som jag aldrig hade sett förut, nu var det nämligen en räv som sprang omkring och funderade på hur han skulle kunna ta något av de mindre rådjuren.
När jag en timme senare var tillbaka vid, och hade gjort i ordning en eldstad, nästan nere vid vattnet, av praktiska skäl för att det skulle bli lättare att släcka den sen. När jag var på väg upp mot tältet, för att hämta tändstickor, så hörde jag en massa skrik från andra sidan av udden och hamnen. Så jag sprang dit, och såg till min förfäran att det var någon som hade ramlat i den 10° vattnet, och det såg dessutom ut att vara ett litet barn, så jag insåg att barnet inte skulle klara sig så mycket längre i det kalla vattnet. Och eftersom att jag inte såg någon på väg dit, så sparkade jag av mig skorna och simmade ut. När jag kom fram så såg jag att det var ett litet barn, och när jag hade 5 meter kvar, så försvann barnet ner under ytan, så jag dök och plockade upp barnet 50 cm under ytan och började simma in mot land. När jag kom fram till klippan, så stod i princip hela vikens besökare och tittade på mig, så jag lyfte bara upp barnet och det blev emottaget av kunniga händer, så jag kravlade mig upp på land och kollade hur det var med barnet och såg att det hade vaknat och börjat andas igen, så jag sprang bort till mitt tält och satte på mig torra kläder, och satte igång brasan för att få lite mat, och dessutom få den värme så väl jag behövde. Efter ungefär 10 minuter kom det fram två vuxna till mig, och berättade att det var deras barn jag hade räddat, och undrade om jag kunde tänka mig att äta middag med dem.
- Ja, det skulle jag väl kunna tänka mig, jag ska bara släcka elden först, sade jag tacksamt.
När vi kom fram till deras båt, så såg jag genast vilken båt det var – en Sweden Yacht 42, min drömbåt. Genom att jag såg att det var den här båten som det gällde, så förstod jag hur barnet hade kunnat hamna där ute, under tilläggningen så hade barnet ramlat överbord och föräldrarna hade inte märkt det på en gång.
När vi kom ner i ruffen, efter en ordentlig stunds beundran av båten och riggen, så kände jag att det luktade vitpeppar och bearnaisesås, och när jag kom fram till byssan såg jag att det var just oxfilé och bearnaisesås som tillreddes, och efter som att jag inte såg någon potatis på spisen, så antog jag att det stod klyftpotatis i ugnen. Efter en snabbtitt ner i ruffen sade mamman att maten skulle, med tanke på det fina vädret serveras i sittbrunnen, så att vi skulle kunna få en fin kväll under stjärnorna. När vi hade klättrat upp i sittbrunnen, så såg jag att det inte var klyftpotatis, utan att det var potatisgratäng som serverades istället.
När alla hade satt sig, så insåg jag att det var en plats som stod tom, och i samma sekund kom den vackraste flicka jag någonsin sett, hon såg ut att vara i min ålder, och satte sig mittemot mig, och jag tänkte att om maten inte skulle smaka gott så skulle jag i alla fall ha något att titta på.
Senare insåg jag dock att maten var god, så det var både fantastisk mat och fantastiskt sällskap.
- Men hur kunde du bara kasta dig i vattnet sådär, när du visste att det var så kallt, undrade mamman.
- Du sade just anledningen, jag tyckte att det såg ut som ett barn, och förstod att det inte skulle klara sig så länge i det kalla vattnet, förklarade jag.
- Men hur kunde du veta att du skulle hinna dit i tid, och hur kunde du veta att du skulle klara dig, undrade mamman.
- Jag visste inte om jag skulle klara det, men eftersom att jag inte såg någon annan på väg dit, så insåg jag att något var tvunget att göras. Och det var ju tur att jag gjorde det, med tanke på att (ni kanske inte såg det) ert barn var 50 centimeter under ytan när jag kom fram, förklarade jag.
- Men hur kan du bara riskera ditt liv, för att rädda någon annans, som du inte känner överhuvudtaget, undrade flickan.
- Ja, du får ursäkta mig för att jag inte har presenterat oss, sade pappan ungefär som om han precis hade vaknat.
- Jag heter Thomas, det här är min fru Carina, och där sitter vår dotter Sussane, förklarade pappan.
- Men jag föredrar att kallas Sussie, sade Sussane, Sussie.
- Ja, och jag heter då Johan, berättade jag.
- Och för att svara på din fråga, Sussie, så måste jag säga att jag hjälper andra människor nu, med hopp om att jag senare i livet kan gå och be om hjälp med något. Och detta gör jag eftersom att jag i alla fall försöker tro att samhället klarar sig med hjälp av tjänster och gentjänster, sade jag som om det var det självklaraste på jorden.
- Ja, det har jag också försökt tro, sade Sussie.
- Och var kom du fram till, undrade jag.
- Till min stora förfäran, kom jag fram till att samhället egentligen bygger på att alla människor utnyttjar varandra, sade hon medgiltigt. Vilket inte verkar var någonting som stämmer in på dig, lade hon till.
- Nu vet jag vad ni heter, men vad heter barnet, som jag plockade upp ur vattnet, undrade jag
- ”Barnet” heter Kalle, och ligger där nere och sover, sade mamman.

Efter en halvtimmes ätande och socialiserande stod alla fat på bordet tomma, och pappan var på väg upp ur ruffen med efterrätten såg jag till ytterligare en glad förvåning att det var äppelpaj och vaniljsås. Även denna rätt var godare än vad jag hade trott, och jag åt (ännu en gång) med ytterst stor förtjusning.

- Jaa, jag får väl tacka för en ytterst god middag och väldig trevligt sällskap, sade jag och var precis på väg att resa mig när Sussie stoppade mig.
- Nä, vadå måste du redan gå, kvällen har ju knappt börjat, och vi har halva båten full med snacks och läsk. Så du kan ju inte bara gå nu, vi hade ju hoppats på en helkväll, sade Sussie snabbt, som för att hindra mig från att göra något otroligt förfärligt.
- Ja, då får jag väl ta och sätta mig igen, sade jag glatt, eftersom att jag nu kunde få fortsätta med detta underbara sällskap.
Efter detta försvann Sussie ner i ruffen, och kom upp efter tio minuter, med chips, ostbågar, jordnötter och läsk.
- Men vad trevligt, sade jag. Men du tror väl inte att allt det där ska gå åt, eller?
- Jo, det tror jag, med tanke på att vi antagligen kommer att vara här ett tag nu, sade Sussie trevligt.
- Nu, medan det fortfarande är någon sånär ljust ute hade jag tänkt gå på en promenad, och sen titta på solnedgången. Så att om det är någon som vill följa med är ni välkomna, sade jag med glimten i ögat medan jag tittade på Sussie.
- Ja, men vad trevligt, sade mamman.
Efter något som lät som en tyst spark under bordet sade mamman att de skulle stanna kvar och ta hand om disken, så skulle eftertugget stå färdigt när jag kom tillbaka.
- Jag kan följa med, så att du slipper gå ensam, sade Sussie.
- Jag hittar ju här, men det är alltid trevligt med lite sällskap på sådana här promenader.
- Ja, jag trodde väl det, sade Sussie.
- Vi kommer tillbaks om en stund, sade Sussie när vi hoppade av båten.
- Var är dina föräldrar då, sade hon när vi klättrade upp för berget.
- Va, nä… jag är ute och seglar för mig själv, sade jag.
- Jaha, vad tycker dina föräldrar om det då, sade Sussie.
- Ja, dom har inte så mycket att säga, och jag tycker att valet är enkelt. Antingen det här eller att krypa omkring på knä i vårat potatisland och rensa ogräs, sade jag.

Efter en ungefär en kvarts promenad hade vi kommit bort till ängen med råddjuren, fast den här gången var inte räven här, och råddjuren såg ut att sova.
- Det börjar bli kallt, sade Sussie.
- Ja, det är vi dags att vi börjar gå mot udden, om vi ska hinna med solnedgången, sade jag.

När vi kom fram satte vi oss på klipporna, och tittade ut över vattnet, och insåg att vi var helt överens om att det här var ett av de finaste tillfällen vi varit med om, en spegelblank fjärd framför oss, och solen som gick ner i horisonten. Och när solen precis var på väg att försvinna, kände jag att Sussie lutade sig mot mig, och jag lade armen om henne.
- Nu blev det genast varmare, sade Sussie med ett av sina underbara leenden.
- Jaa, det var ju meningen med det hela, sade jag.

När solen hade gått ner och vi reste oss fick jag en snabb kyss av Sussie innan vi började gå tillbaka mot båten.

Efter tio minuter kom vi fram, och jag såg när vi satte oss i sittbrunnen
att det nu var min tur att sitta bredvid Sussie, som även denna gång lutade sig mot mig, och jag lade även denna gång armen om henne.
- Var det fint då, undrade mamman när vi kom tillbaka.
- Ja, det var underbart, sade Sussie mjukt.

När jag några timmar senare gick och lade mig i mitt stora tält, var det någon som kom gående utanför och jag öppnade och såg till min stora lycka att det var Sussie. Hon hade dessutom tagit med sig en sovsäck, så jag insåg att hon hade tänkt stanna för natten.

När jag vaknade nästa morgon var Sussie redan vaken, och jag fick en trevlig god morgon puss.
- God morgon, sade hon mjukt.
- God morgon, sade jag nyvaket.
- Om en sådär en halvtimme serveras det frukost i båten. Så jag tänkte att vi kanske skulle kunna ta en promenad förbi råddjuren, igen, innan frukost, sade hon med sin underbara röst.
- Ja, det skulle vi ju kunna göra, jag ska bara klättra ner i ett par brallor, så kan vi gå, sade jag nu med huvudet i fungerande form.

När vi kom ner i sittbrunnen var det inte någon vanlig smörgås frukost, utan en jättefrukost med ägg och dylikt.
- God morgon, sade mamman.
- God morgon, sade jag.
- Har ni alltid sådana här ”supermåltider” i den här båten, jag menar oxfilé och potatisgratäng till middag, till efterrätt äppelpaj, och nu frukost med ägg och stekt bacon och allt, sade jag förvånat.
- Ja, vi tycker att när vi i alla fall är på sjön och har en underbar miljö runt omkring oss, så kan vi ju lika gärna ha så kallade ”supermåltider”, sade pappan.
- Det låter ju som ett ganska smart resonemang, sade jag.

När jag efter en halvtimmes ivrigt ätande var mätt, så tackade jag för mig, och sade att jag var tvungen att åka nu, om jag skulle kunna hinna tillbaka till vår ö innan mina föräldrar åkte.
- Du får ha det så bra, sade mamman.
- Vänta innan du går, så ska du få mitt telefonnummer. Så att vi kan träffas igen, sade Sussie.
- Bra, tack, då ringer jag väl när jag kommer tillbaks till stan, så kan vi kanske ses på land om man säger så, sade jag.
Lagom till lunch kom jag hem, med mina halvblöta kläder och ett minne som jag sent ska glömma.
- Har du haft det trevligt, sade mamma när hon tog emot mig vid bryggan.
- Ja, det har väl varit som vanligt, utan några större händelser, sa jag.

När vi några timmar svängde in på uppfarten vid huset, så satt jag fortfarande och funderade på om jag skulle berätta för mina föräldrar eller inte, och kom fram till att det fick vänta ett tag, jag orkade helt enkelt inte längre.

Jag ringde Sussie igen, och vi träffades och har nu varit ihop i ett par år, och det verkar inte som om det skulle få någon anledning att ta slut…

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
En helg till sjöss, 5.0 out of 5 based on 1 rating

1 kommentar

  1. troedsson_johanna@live.se Skriver:

    den var bra men jag gillade inte slutet men anars var den bra:D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.