Aldrig mer ett vinglas

- Kom, sa han, vi går ut lite. Marlene var helt med på noterna. Dom gick ut på balkongen, det snurrade i hennes huvud. Stoffe smekte hennes kind.
- Jag tycker så jävla mycket om dig Marlene, vet du det?, viskade han.
- Du är full, sa hon tyst.
- FULL?! Tror du mig inte? Du är speciell, du får mig att le, du får mig att vilja gå till skolan på morgonen.
Han böjde sig fram & hans läppar nuddade hennes. Marlene trodde hon skulle spricka. Hon la sina armar runt hans hals & hans tunga snuddade vid hennes. Hon ville bara stå där i all evighet. Någon ropade på Stoffe inifrån
- Jag kommer snart tillbaka. Försvinn inte. Okej?
- Jag väntar precis här.
Stoffe gick in i lägenheten och Marlene kände sig fortarande yr, hon hade dundrande huvudvärk och hon kände att hon kanske skulle ha låtit bli de där sista vin glasen. Hon tog tag i räcket bakom sig, eller räcket hon trodde fanns där. Allt gick på en sekund, Allt blev svart.
Hon slog upp sina gröna ögon på sjukhuset en vecka efteråt. Rummet låg tyst och ingen var där inne. Hon visste inte om hon levde eller inte, hon kom inte ihåg någonting. Brevid henne stog ett brund träbord med tusetals blommor på, i alla olika färger. Det var kort från olika vänner, och från släkten. Hon öppnade ett kort med ett stort rött hjärta på. ” Älskade Marlene. Lämna mig inte nu. Förlåt att jag lämnade dig på balkongen där ute, allt är mitt fel. Om du vaknar igen ska du veta att du är allt jag tänker på. Du är allt för mig. Jag älskar dig. Alltid din. / Stoffe ” Nu kommer bilderna tillbaka, hon minns när hon stog på balkongen med Stoffe, hon minns att Johannes ropade på Stoffe, och att hon föll. Hon började gråta. Tårarna rann nerför hennes kinder. Den ena var alldeles uppsvullen. Hon hade Dropp in i armen, och gips kring ena foten. Hon hade armen på en kudde, och hon hade förmodligen brutit handleden, hon försökte röra på handen men det gjorde fruktansvärt ont. Då tittade hennes mamma in genom fönstret på dörren, sen gick hon igen. Sen ryckte hon upp dörren.
- JAG SÅG INTE ATT DU HADE VAKNAT!
- Skrik inte snälla mamma, jag har jätteont i huvudet.
- Lilla gumman hur mår du? Åh, vi trodde inte att du skulle vakna igen.
Sen kom en sjuksköterska in, hon skulle klämma överallt, sen kom resten av familjen in. Och det var jäteskönt att se Minette igen, min älskade lillasyster. Jag fick ligga kvar på sjukhuset i yttligare en vecka. Handleden var inte bruten, utan bara rejält stukad. Hon hade fått en rejäl nackskada. Och en hjärnskakning som var helt otrolig att hon klarade av. Hon skulle komma tillbaka om tre veckor och operera huvudet. Hon kom inte ihåg vilken del, men det var något konstigt i alla fall. När måndagen kom hämtade hennes Mamma henne med bilen. Hon hjälpte Marlene ner till utgången. Hon gick på kryckor och ett stort plåster på högra sidan av pannan. Nu ville hon bara åka tillbaka till skolan.
- är du säker på att jag inte ska följa med in?
- Ja mamma, det är lugnt. Jag klarar mig.
- Jag ringer när du kan hämta mig? Okej?
- Ja gumman, det blir bra. Glöm aldrig att jag älskar dig.
- Puss mamma, jag älskar dig också.Hon tog tre andetag innan hon knackade på den beiga dörren. det var Jossan som öppnade. Hon tittade på Marlene, sen började hon gråta. Hon slängde sig över Marlene, som höll på att tappa balansen på de kryckor hon hade att stödja sig på.
- Du lever. Fyfan för dig Marlene. Jag trodde itne du skulle komma tillbaka något mer. Det var i alla fall vad läkarna sa.
- Jag klarar mig. Tack för blommorna föressten, dom var jättefina. Är Stoffe här?
- Nej, kan sitter med Carro i biblioteket.
- Carro?
- Ja, vi håller på med grupparbete på So:n.
- Okej, men hälsa de andra att jag ska träffa stoffe först, jag kommer tillbaka sen.
- Ja, det ska jag göra. Vill du inte att jag ska följa med?
- Nej, det behövs inte. Jag klarar mig fint alldeles själv.
Hon hoppade bort mot biblioteket, det ända hon tänkte på var Stoffe. Och när hon såg hans blonda kallufs i soffan, vart hon glad igen. Hon knackade på rutan och mötte Stoffes blick. Han bara gapade, sen tog han tag i soffryggen och slängde sig över soffan pch rusade ut genom dörren. Han stannade några meter ifrån henne. Han kollade på henne med sina bruna rådjursögon. Han sträckte ut sina armar mot henne. Hon lutade sig mot hans varma famn. Det hade samlats folk omkring dem nu. Tårarna rann på både Stoffe och Marlene nu.
- Nu vet i alla fall jag vad sorg är, fyfan. Jag har aldrig varit såhär ledsen.
- Förlåt, men jag var snurrig, och jag visste inte att det inte fanns något räcke. Jag kännde ingenting när jag föll.
- Men jag kände nog med smärta när du låg där nere. Jag trodde aldrig jag skulle få hålla om dig igen. Men nu släpper jag dig aldrig.
- Jag vill inte lämna dig heller. Men kan du lugna dig lite, jag kläms?
- Haha, oj förlåt.
- Ska vi gå till Gallerian? Jag vill umgås lite.
- Ja visst, jag ska bara avsluta med Carro. Vi slutar ändå nu.
Han gick in genom dörren igen.
- Stoffe!
- Ja?
- Jag älskar dig.
- Jag älskar dig också snygging.
Sen gick dom hand i hand mot gallerian. Hon kännde hur blodet strömmade genom henne. Hon skulle aldrig röda ett vin-glas mer. Trodde hon i alla fall. Nu ville hon att stunden aldrig skulle ta slut. Hon ville vara Stoffes föralltid.
- Stoffe, är du min föralltid?
- Ja Marlene. Föralltid.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.